ἐκρίπτω


1 lanzar, proferir ἔπη A.Pr.932.

2 tirar, arrojar (μέ) θαλάσσιον ἐκρίψατ' tiradme al mar S.OT 1412, cf. Manes 99.7, τὰ ὀστᾶ tras profanar tumbas, Hieronyn.Hist.9, cf. LXX 2Ma.5.10, τὴν στρατηγικὴν ἐσθῆτα App.BC 2.126, c. gen. de proced. o giro prep. ἐκρίψαντες ἐκ τῶν πλοίων πάντα τὰ βάρη Plb.1.39.4, (τὸν) ἐκτὸς ἐξέριψε τοῦ τοίχου lo tiró (a un perro) fuera desde la muralla Babr.42.5, en v. pas. παγχρύσων δίφρων ... πρόρριζος ἐκριφθείς S.El.512.

3 en aor. pas. ser expulsado, rechazado μεταξὺ λέγων ὑφ' ὑμῶν ἐξερρίφη un orador, Aeschin.2.153, cf. LXX Id.15.9, ἡ δέ (ὕλη) ἐστιν οἷον ἐκριφεῖσα (τοῦ ὄντος) la materia está como expulsada del ser Plot.2.5.5, ἐκριφῆναι ἐκ τῆς ἐλπίδος ser expulsado de la esperanza, e.d., defraudado 1Ep.Clem.57.2.