ἄγρυπνος, -ον


I 1despierto, que no duerme, que vela metáf. ἀ]γρύπνο[υ]ς ἰαύων [νύκτας Ibyc.(?) en ZPE 57.1984.27, ἄ. ὄμμα E.Rh.824, ὀπωπή Nonn.D.16.386, ἄνδρα ἄ. καὶ ἄσιτον Pl.Amat.134b, τὸ θῆλυ ... ἀγρυπνότερον la hembra duerme menos Arist.HA 608b13, ἥρως Theoc.24.106, cf. AP 5.191 (Mel.)
abs. τίς ἄγρυπνος; ¿quién vela? E.Rh.2
insomne Hp.Epid.1.18
fig. del rayo de Zeus, A.Pr.358, ἠιόνες AP 7.278 (Arch.).

2 vigilante κύνες Pl.R.404a, δράκων Corn.ND 20
subst. τὸ ἄ. vigilancia Hp.Aër.24, Plu.2.355b
subst. τὸ ἄ. en sent. relig. vigilancia, celo para evitar la tentación, Gr.Nyss.Hom. in 1Cor.6.18.215.12.

II que mantiene despierto, que no deja dormir νοήσεις Arist.Pr.917b1, μέριμναι AP 16.211 (Stat.Flacc.), πόθος AP 5.215 (Mel.), ἑορτή Nonn.D.12.397, ὑμέναιοι Musae.292.

III adv. -ως

1 con todo desvelo, incansablemente ἀ. [ὑπὲρ τῶν ἱερῶν ἐφρ]όντισεν SEG 24.1217.23 (Egipto I a.C.), cf. PMasp.156.11 (VI d.C.), τοῖς δημοσίοις ἀ. προσέχειν Iust.Nou.8.8 proem. (= IEphesos 39.4).

2 sin dormir ἀγρύπνως ἀναπαύεσθαι descansar sin dormir (para favorecer la digestión), Ruf.Fr.59.2 (= Ruf. en Orib.2.61, Ruf. en Orib.Syn.4.40, Paul.Aeg.1.87).
• Etimología: El sentido originario de esta familia de palabras es el de ‘dormir fuera’, ‘pasar la noche fuera’ (en el ἀγρός) de donde se explica bien el paso a ‘no dormir’, ‘vigilar’ etc., a través de ‘trasnochar’.